Kära pappa
Pappa Uno var en livskonstnär, renässansmänniska och brobyggare med kapacitet att syntetisera essensen av tankemönster och lägga grunden för intressanta samarbetsmönster.
Full av medveten närvaro, kärleksfull medkänsla och med en enorm nyfikenhet på tillvarons mysterier – i det stora och det lilla.
Minns när vi hela familjen åkte till Tibet med skolföreningen när han fyllde 50 år, för att besöka den första av 108 skolor i Katsel som uppförts. Jag var 13 och Andreas 11 år. Dofterna, den tunna luften i höga bergspassen, smaken av smörte, intrycken av de många oljelamporna i klostren, turkoshalsbanden i de myllrande stånden på marknaderna och den oerhört vänliga gästfriheten.
Minns nätter på Fårö där pappa tillsammans med barnbarnen jagat blixtar och dunder och räknat sekunderna däremellan för att både uppleva, men också förstå fysikens lagar och naturens kraft. Eller entusiasmen i att tillsammans klippa grenarna i valvet så att det blir så där välvt.
Minns medveten närvaro i gemensam stund av tedrickande och samtalets djup och oändlighet när associationerna hakar i varandra och studsar bortom tankens gräns.
Han ägnade sig åt vetenskapen, kvantfysiken, framtidsstudierna, systemanalysen, engagemanget för tvärvetenskaplig miljöforskning och hållbar utveckling samt de kultur- och kunskapssystem som skapar förutsättningar för detta.
Han ägnade sig åt de internationella relationerna och åt närvaro i olika multilaterala organ, som expert inom vetenskapsområdet under formativa årtionden – FN, OECD, EU, IASA.
Samspelet mellan öst och väst var ständigt närvarande, och han var alltid rysligt uppdaterad om de senaste geopolitiska skiftningarna och möjliga scenarierna.
Han ägnade ett halvsekellångt engagemang och medkänsla för samhällets mest sköra och utsatta på Ny Gemenskap, tillsammans med mamma Elisabeth Svedin och många andra eldsjälar genom åren. En närvaro och nyfikenhet att möta människor bakom fasaden och möta dem precis som de var ämnade att vara.
Han ägnade intresse och praktik för livets mysterier och sinnets rena natur, österlandets visdom och insikter, inte minst i Vipassana-traditionen, samt ett engagemang för att tibetanska barn skulle kunna få en utbildning och framtid.
Mitt i detta hade han alltid tid för oss som familj, med outsinlig uppmärksamhet, stolthet, engagemang och värme.
Tacksam att du levde livet fullt ut, ögonblick för ögonblick. För det är allt vi har – ögonblicket här och nu. Men kvaliteten på detta nu färgar ju även nästa ögonblick. Och som pärlband läggs ögonblicken ut till livsvägar. Sättet vi väljer att omsätta vår mänskliga kapacitet till kärleksfull omtanke till vår nästa och planeten är avgörande för vilken värld vi skapar tillsammans.
Det lärde du mig, pappa. Jag hade gärna fortsatt vistas i denna närvaro en stund till. Men jag vet att du lever vidare i mig och i oss och är evigt närvarande – men på nya sätt. Känner en stilla fridfullhet och samtidigt förstås enorm saknad.
