Vi vaknade tidigt den 14e december 2016, åt frukost och tog en taxi till Cancun International Airport i Mexico för att flyga till Havanna på Kuba. Det var vår första resa till den lilla ön Kuba, ett land med många goda och fina människor som fortfarande är avskilda från resten av världen precis som tibetanerna i Tibet. Jag lämnade Havanna den 5e januari och föreställde mig hur Lhasa var i det förflutna hur staden tonar fram i nuet. Jag kände mig som i en tidsmaskin eller som om jag färdades i någon skymningszon. Just nu kan jag föreställa mig att jag sitter ensam i Central Park i Havanna och att jag framför mig ser en replik av Capitol Hill i Washington D.C. i USA. Den här platsen vimlade av turister med folk som körde omkring i gamla amerikanare från 50- och 60-talen i olika färger. Jag kände att jag var i en annan dimension där jag satt omgiven av en massa främlingar. Jag kunde knappast kommunicera med dem så jag frågade mig själv om jag var i någon sorts bardotillvaro, en efterdöden

Pemba Tsering är en av våra elever som snart är klar med sin utbildning. Han studerar på Medical University i Nanjing och så här skriver han till sina välgörare: Först av allt tack för allt stöd och hjälp med pengar så att jag har kunnat studera som andra barn! Jag hade mycket goda betyg i skolan och 2010 blev jag antagen till Medical University i Nanjing i Kina. Jag läser det femåriga förebyggande medicinska programmet. I år är jag redan 24 år gammal och är bland seniorstudenterna. I juni nästa år utexamineras jag från universitetet. Då kan jag arbeta vid Center for Disease Control & Prevention i Tibet. Hemma har jag en 58 år gammal mor och två yngre bröder. Hela vår familj är mycket tacksam mot er. När jag gick i gymnasiet dog min far. Men skolföreningens representant Namgyal försäkrade mig om att jag skulle få skolavgifter och levnadskostnader betalda så att jag kunde fortsätta studera. Förra månaden måste jag opereras för blindtarmsinflammation. Återigen fick jag pengar från skolfö

En gång för länge sedan i Indien, utanför den gamla staden Benares, fanns det en djup skog. Där levde en hjortkung som hette Banyan. Han vakade över en hjord på femhundra hjortar. Hjortarna älskade och respekterade honom eftersom han var en vänlig ledare och en vis lärare. Hans täta päls var gyllene som solen, hornen sken som polerat silver och ögonen var som runda juveler, strålande av kärlek mot alla varelser. Han var stor som en unghäst och med sina starka ben kunde han springa fort som vinden. I en annan skog i närheten levde också en hjord med femhundra hjortar. Den leddes av en annan gyllene hjort som hette Gren. Hjorten Gren besökte ofta hjortkungen Banyan för att samtala och be om råd. Samtidigt regerade i Benares en mäktig kung över skogarnas alla djur och alla människor i landet. Han hade kommandot över en armé med tusentals soldater och var själv en stridslysten krigare. Men han var också en rättvis ledare med hög moral som såg till att landets lagar efterföljdes. Hans under

En ganska kort, lite rund man med ett karaktäristiskt födelsemärke i pannan kommer in i hotellobbyn i Köpenhamn. Det är Michail Gorbatjov, Sovjetunionens siste president, han som förändrade världshistorien. Så försvinner sällskapet och ljudnivån stiger åter bland minglande personer runt ett buffébord. Om en timma skall Gorbatjov föreläsa i hotellets Auditorium. Skolföreningen har inbjudits till detta evenemang av svenska Gröna Korset, som vi har ett visst samarbete med. I bagaget har jag med vår vackra och intressanta bok ”The Jewels of Tibet”. Boken om de 108 skolor som Skolföreningen byggt i Tibet. Jag har en förhoppning att få överlämna boken till Mr Gorbatjov. Upp emot 1000 personer applåderar kraftfullt och länge när Gorbatjov äntrar podiet och talarstolen. Det blir ett 30 minuter långt engagerat tal om världens miljösituation med många hotfulla siffror. Den viktigaste frågan är vattenkrisen, mycket viktigare än allt tal om vårt oljeberoende. Det är fem i tolv vad gäller miljösitu