En ganska kort, lite rund man med ett karaktäristiskt födelsemärke i pannan kommer in i hotellobbyn i Köpenhamn. Det är Michail Gorbatjov, Sovjetunionens siste president, han som förändrade världshistorien. Så försvinner sällskapet och ljudnivån stiger åter bland minglande personer runt ett buffébord. Om en timma skall Gorbatjov föreläsa i hotellets Auditorium.

Skolföreningen har inbjudits till detta evenemang av svenska Gröna Korset, som vi har ett visst samarbete med. I bagaget har jag med vår vackra och intressanta bok ”The Jewels of Tibet”. Boken om de 108 skolor som Skolföreningen byggt i Tibet. Jag har en förhoppning att få överlämna boken till Mr Gorbatjov.

Upp emot 1000 personer applåderar kraftfullt och länge när Gorbatjov äntrar podiet och talarstolen. Det blir ett 30 minuter långt engagerat tal om världens miljösituation med många hotfulla siffror. Den viktigaste frågan är vattenkrisen, mycket viktigare än allt tal om vårt oljeberoende. Det är fem i tolv vad gäller miljösituationen och därför krävs kraftfulla åtgärder – ”världen kan inte följa en USA-standard”. Han lyfter också fram fattigdomsproblematiken i världen. Det mesta hinner han avhandla på miljöområdet. Dock inte ett ord om klimatfrågan. Kanske har han överlåtit den till sin kollega, den resande missionären Al Gore, som senare under hösten fick Nobels Fredspris. Gorbatjov avslutar sitt tal med att det behövs ”glasnost” (öppenhet och kraftiga förändringar) i miljöarbetet i världen, liksom politisk vilja och solidaritet. Han kräver också ett aktivt engagemang och ansvar från näringslivet. Människorna är miljömedvetna, nu måste näringslivet och politikerna följa efter. Att arbeta för en god miljö och en hållbar utveckling är till syvende och sist en moralfråga.

Skälet till att Gorbatjov talar så varmt om miljön är att han 1993 grundade den internationella miljöorganisationen Green Cross och har varit dess ordförande fram till början av hösten i år.  

Frågestunden blir intressant. Om Irak-kriget är han kristallklar: det var förlorat redan första dagen. Och han fortsätter självkritiskt med att Sovjets invasion i Afghanistan på sin tid ”var ett missgrepp”. Välgörande att höra en världsledare som kommit till insikt och som tycker som vi, som folket. Men det vore bättre om insikten kom före invasionerna. Gorbatjov borde ta ett samtal med Bush.

På frågan om kärnkraft har han en ”tuff position”, den skall avvecklas. I Mellanöstern krävs en mer intensiv dialog och Iran får absolut inte skaffa kärnvapen. Vad gäller utvecklingen i Putins Ryssland är Gorbatjov tydlig: ”Ni behöver inte vara rädda för Ryssland. Lita på Ryssland, som numera är ett europeiskt land, som vill ha ett enat och starkt Europa. Och gasen i den planerade gasledningen i Östersjön stänger man inte av.”

Ja, den som lever får se. Men detta är Gorbatjovs syn på dagens Ryssland.

Hur är det med demokratin, den haltar tycker en frågeställare. Hav tålamod, säger Gorbatjov. Vi är bara halvvägs från ett land till ett annat. Det tog 200 år för USA att nå dagens demokrati.

 Vad fick honom att arbeta så aktivt internationellt för avspänning och nedrustning? Framför kärnvapenhotet, säger Gorbatjov. Här fick han goda kontakter med USA:s president Ronald Reagan, som var ”en stor president”, eftersom han förstod att samarbeta med Sovjet. Detta ledde bl.a. till avtal om att avskaffa medeldistansrobotar. Varför satsade han på glasnost (töväder) och perestrojka (reformer) som bidrog till murens fall den 9/11 1989 och sedan till Sovjetunionens sammanbrott 1991? Många skäl, menar Gorbatjov, men ”ibland måste man riva det gamla och bygga nytt”.

Så sant. Ja, man får förtroende för denne gamle ledare som utvecklats från ledarskapet i det kommunistiska Sovjet till en internationell fredsduva och miljökämpe. Det känns som om det finns hopp för vår värld!

Gorbatjovs internationella avspänningsarbete gav honom Nobels fredspris redan 1990.

Han levererade också en anekdot från ett samtal med Storbritanniens Margret Thatcher i december 1984. Hon hade avsatt 15 minuter och inledde mycket kärvt. Då svarade Gorbatjov: ”Jag har inte för avsikt att be Er bli medlem i kommunistpartiet.” Skratt och isen var bruten. Samtalet pågick i tre timmar och handlade om en rad vitiga frågor, som nedrustning och avspänning.

Efter framträdandet lyckades jag osedd ta mig in i VIP-rummet och fick ett samtal med Gorbatjov. Jag överlämnade boken och kunde informera om att Skolföreningen byggt 108 skolor i Tibet, där 13 000 tibetanska barn nu får utbildning. Att vi också för in miljön i undervisningen. Gorbatjov blev mycket nyfiken och ville veta hur allt detta var möjligt. Hur vi kunnat få tillstånd från myndigheterna och hur vi finansierade verksamheten. Vi pratade en stund om detta. Så fick jag ett handslag och ett uppmuntrande ”gratulerar”.

 Efter detta åkte jag, något upprymd, åter till Gotland – till min lilla ö i världen

Lennart Lindgren

Artikeln är tidigare publicerad i NORBU, Svensk-tibetanska Skol- och Kulturföreningens medlemstidning. Medlemmar får tidningen i brevlådan. Du kan stödja föreningen genom att bli medlem.