Sheila O. Berry, Tenzin Tekan, Soenam och Anne-Sofie Världen är liten för tibetaner i exil som skingrats över hela jordklotet. När vi landat och kommit igenom immigration och tull ser Sonam en äldre tibetansk dam i chuba och plötsligt känner vi igen henne och hennes man! Det är gamla goda vänner till Sonam bosatta i Dehra Dun men som nu hälsade på sin dotter i Virginia och skulle möta en annan dotter från Schweiz på flygplatsen. För mig är detta ett märkligt sammanträffande men tibetaner verkar ta det helt naturligt: "Vi ses snart i Indien!" Gemensamt för Sonam, påven och president Xi Jinping var att de alla befann sig samma vecka i Washington DC på viktiga uppdrag! Efter flera års kontakter via e- mail och telefon var det på tiden att organisationens ordförande träffade The Bridge Fund på deras kontor i den amerikanska huvudstaden. Bridge har under många år bidragit till att finansiera våra tibetanska högskolestudenter och vi är för det mycket tacksamma. Sonam hade med ett symboliskt

”Drömmaren – en bok om Sven Hedin” av Nils Uddenberg, (utgiven på Natur och Kultur) Den sedan många årtionden nu avlidne forskningsresanden mm Sven Hedin var född den 19 februari 1865 och hade en uppväxt i en Stor- Stockholms familj. Pappan var Stockholms första stadsarkitekt. Om detta har bl.a. Svens 11 år yngre syster – som han var mycket närstående till under hela sitt liv – berättat om i sin bok ”Min bror Sven” (utgiven 1926) och även vidare utvecklat långt senare i slutet av sitt liv i boken ”I minnets blomstergårdar” (1950). Det är alltså om denna ytterst kända svenska forskningsresande i Asien Sven Hedin som Nils Uddenberg skrivit sin senaste och mäktiga bok - som utkom våren 2023 på förlaget Natur och Kultur. Hedin började resa österut till Asien redan som ung. Så småningom kunde han organisera allt större forskningsexpeditioner – under många årtionden från slutet av 1800 talet. Efter varje resa utkom omfattande och spännande berättelser i bokform och redovisningar om vad som h

Precis hemkommen från Tibet är det svårt att skriva en text om resan utan att låta nyreligiös. Just nu vill jag inget hellre än att åka tillbaka till detta land där jag känner mig som hemma. Men det är ett ambivalent förhållande. Bilder susar förbi utanför fönsterrutan där jag sitter i en ömsom väldigt guppande, ömsom väldigt lutade buss. Ett magnifikt landskap breder ut sig med klara vatten och starka färger omringat av majestätiska berg som letar sig fram bland molnen. Barn dyker upp från ingenstans frenetiskt vinkande till de förbipasserande, som helst av allt skulle vi ja gå av för att få känna upplevelserna i stället för att se på dom. Så är vi äntligen framme och huller om buller forsar vi ut från bussen som bubblorna ur en nyöppnad flaska champagne. Ut i den friska men tunna luften som rymmer så mycket lukter. En skara barn står en bit bort nyfiket tittande på de nyanlända främlingarna, men än så länge lite för blyga för att våga sig fram. Campingplatsen är redan iordninggjord;