”Never give up” - målet för Tibets folk är alltid ett oberoende Tibet

”Historien om tibetanska förhandlingar med Kina som hittills varit en saga om misslyckanden, präglade av bristande god tro från den andra sidan, hölls mellan i sig ojämlika sidor. Och de bär alla vittnesmål om det faktum att det inte finns något annat alternativ än att foga sig i kampen för oberoende så länge som den förankrade nuvarande politiska situationen i Beijing fortsätter,”säger Phuntsog Wangyal.

”Tibetaner har levat under kinesisk ockupation i 75 långa år. Efter den påtvingade annekteringen av Tibet har Kinas strategi att vinna över tibetaner genom materiellt välstånd misslyckats. Ett efterföljande tillvägagångssätt har varit att vinna över Dalai Lama till deras sida. Sedan 1979 har åtskilliga sådana försök gjorts, även en inbjudan till Dalai Lama att sända delegationer till Tibet och initiera samtal i Beijing. Nu, 45 år senare, står det klart att det kinesiska kommunistpartiets (CCP) varma ord aldrig har följts av handling.

Nyligen konstaterade den tibetanska regeringen i Dharamsala att den kinesiska regeringen ”försöker nå ut till oss” trots att Beijing inte har bekräftat det officiellt. Är detta en genuin förändring av Kinas strategi, eller är det ett raffineratknep att locka tibetaner in i en farlig position? Om, vilket jag antar, det är det senare, måste vi vara extremt försiktiga att inte falla i ännu en omsorgsfullt gillrad fälla. Alla förhandlingar mellan Dharamsala och Beijing är i sig ojämlika; Tibets inflytande är mycket litet jämfört med den näst största ekonomin i världen. Under sådana omständigheter bör ingen förhandling ske privat eller utan närvaro av en internationell medlare för att säkerställa rättvisa.

HH Dalai Lama har konstaterat att ”Tibet, historiskt sett, aldrig har varit en del av Kina”. Han har dock inte uttryckligt sagt att Tibet aldrig kommer att bli en del av Kina. Tvärtom har han antytt att Tibet skulle kunna acceptera ”en genuin autonomi inom Kina” under den kinesiska konstitutionen – en idé som i huvudsak medger Tibets införlivande i Kina om förhållandena var gynnsammare. Det är som att vandra på ett stup. Det är viktigt att tänka på att Kina inte är en demokratisk stat som i väst. Kina bryr sig inte om internationell lag, bara om det som stärker dess makt.

Det slutliga målet för Tibets folk har alltid varit ett oberoende Tibet. Vi har alla hört dess slogan ”Never give up” många gånger. Jag tar det som en appell att aldrig överge hoppet—hoppet om vår självklara rätt att existera som ett folk och ett land. Vilken som helst svaghet hos den tibetanska regeringen, misslyckanden hos dem som står nära regeringen (både tibetaner och icke-tibetaner) att driva på tydliga mål, eller CCP:s långvariga strategi att assimilera nästa generation tibetaner in i kinesisk kultur – fyller mig med djup oro.

Medan några färska artiklar om Tibet framhåller den kinesiska regeringens misslyckanden – musik för tibetanska öron – förbiser de avgörande punkter. Tibetaner och deras supportrar måste vara realistiska. Nästa generation unga tibetaner har redan blivit starkt avskurna från sin inhemska kultur, traditioner, familjer, språk och religion. De flesta kan inte läsa tibetanska utan använder i stället kinesiska som kommunikationsmedel. Tibetansk kultur har för många blivit en avlägsen önskan, en dröm att omhulda men inte praktisera, precis som med Maori i Nya Zeeland och ursprungsbefolkningen i USA vilkas kulturer har blivit museala inom de dominanta kulturer som har assimilerat dem.

Tidigare förhandlingar med Kina har inte gett något meningsfullt för tibetanerna. Somliga argumenterar att felet ligger hos förhandlarnas brist på duglighet. Men det verkliga problemet är inte bara hur förhandlingarna förs, utan vad som blir förhandlat. Förhandlarna måste ha en klar förståelse för sina mål och vilket inflytande de har. Utan ett tydligt mål är striden förlorad innan den börjat. Och fienden blir djärvare när de lägger fram sitt slutliga mål – att göra tibetanerna till kineser och Tibet till Xizang. Med tanke på maktens obalans är en neutral förhandlare absolut nödvändig för att säkerställa rättvisa förhandlingar.

För det andra måste tibetanerna känna igen CCP:s ändlösa bedrägeri och dåliga förtroende. Sjuttio år av eftergifter har varit verkningslösa för tibetanerna. I stället har de uppmuntrat Kina att genomföra en slutgiltig lösning, en plan som redan är på gång. CCP har systematiskt sått förvirring hos tibetanerna, frustrerat deras ledare och krävt dem på ytterligare eftergifter.

Kina har gjort många misstag med sin brutala behandling av tibetaner, men de kommer inte att mjukna. Deras senaste och ännu subtilare strategi är att ge ekonomiskt välstånd till unga tibetaner medan de tvingar på dem en kinesisk identitet.

Trots att CCP kanske inte är lika självsäkra som sina projekt har de tillräckligt med makt för att kontrollera sina invånare och konfrontera upplevda hot utifrån. De har också mäktiga AI-system, som det nyligen lanserade Deep Seek, för att sprida sin version av saken. För CCP är säkerhet av största vikt, att skydda sitt s.k. Moderland, och de litar inte på någon, inte ens på Dalai Lama.

Tibetaner å sin sida håller fast vid hoppet om en förändring i Kina medan de tvekar att klart deklarera vad de verkligen vill – oberoende. I stället väntar de på mirakel. Men realistiskt sett, om inte CCP kollapsar är chanserna för ett verkligt skifte i Kinas Tibet-politik små.

Tibetaners tro på alltings förgänglighet är stor. CCP kommer inte att vara för evigt. Tibetaner och deras supportrar måste opponera sig mot Kinas senaste strategi och se Kinas kritik av Dalai Lama för vad den är – en noga övervägd provokation. Resolve Tibet Act är ett steg i rätt riktning. Den utmanar Kinas historiska krav på Tibet, avslöjar dem som självtjänande påhitt. Det är den strategi som tibetaner och deras supportrar måste anta. Det slår mot själva grunden till Kinas kontroll över Tibet. Tibetanerna måste fortsätta kampen och framför allt klart definiera vad de slåss för. Bara då kan det bli en vision och en väg framåt.

Kanske är det passande att komma ihåg vd Dalai Lamas äldsta bror Thubten Jigme Norbu sa när han talade utanför kinesiska ambassaden 1995 efter en 25 dagar lång marsch från Washington till New York:

”Det är viktigt att vi talar klarspråk här så att folket inne i kinesiska ambassaden vet att vad de än använder för metoder för att förtrycka våra önskningar kommer vår kamp för oberoende alltid att fortsätta. Det kommer inte att sluta förrän våra rättmätiga hopp och önskningar – en omistlig rätt till oberoende, inte någon sorts autonomi inom Kina – blir förverkligade. Vi varken kan eller vill hissa halva den tibetanska flaggan. Hela flaggan måste vaja över världen, också i FN. Vi vill inte ha en halv plats i FN. Vi har rätt till en hel.”

Phuntsog Wangyal är en tidigare representant för Dalai Lama och en tidigare medlem i den andra delegationen till Tibet.

Översättning: Ingegerd Hamberg

Artikeln är tidigare publicerad i NORBU, Svensk-tibetanska Skol- och Kulturföreningens medlemstidning. Medlemmar får tidningen i brevlådan. Du kan stödja föreningen genom att bli medlem.