En gång för länge sedan i Indien, utanför den gamla staden Benares, fanns det en djup skog. Där levde en hjortkung som hette Banyan. Han vakade över en hjord på femhundra hjortar. Hjortarna älskade och respekterade honom eftersom han var en vänlig ledare och en vis lärare.
Hans täta päls var gyllene som solen, hornen sken som polerat silver och ögonen var som runda juveler, strålande av kärlek mot alla varelser. Han var stor som en unghäst och med sina starka ben kunde han springa fort som vinden.
I en annan skog i närheten levde också en hjord med femhundra hjortar. Den leddes av en annan gyllene hjort som hette Gren. Hjorten Gren besökte ofta hjortkungen Banyan för att samtala och be om råd.
Samtidigt regerade i Benares en mäktig kung över skogarnas alla djur och alla människor i landet. Han hade kommandot över en armé med tusentals soldater och var själv en stridslysten krigare. Men han var också en rättvis ledare med hög moral som såg till att landets lagar efterföljdes. Hans undersåtar lydde honom av både rädsla och respekt.
Kungen hade en fordran som uppfylldes utan minsta tvekan; varje dag under året skulle han serveras färskt kött till middag, perfekt tillagat. Han var speciellt förtjust i hjortstek.
Varje morgon efter mötet med sina ministrar satte sig kungen till häst och red ut i skogen för att jaga. Eftersom det var svårt att finna några hjortar i den stora skogen, kommenderade han ut folket från staden och byarna i närheten att gå före honom och driva ut hjortarna från sina gömställen. Varje morgon brukade bönderna lämna sina plogar, hantverkarna släppa sina verktyg och bagarna lämna sina eldar utan bevakning, för att följa kungen till skogs. Fastän folket inte tyckte om att gå ifrån sina arbeten för att hjälpa kungen med jakten, vågade de inte klaga.
En morgon när en liten flicka såg sin pappa och tjugo andra män gå iväg till skogs, sa hon till sin mamma: ”Varför går alla iväg och driver fram hjortar till kungen varje dag? Varför inte driva in dem i kungens lustgård? Där kan han lätt skjuta en hjort när han behagar, utan att besvära någon annan.”
”Ja!” svarade modern ivrigt. ”Vi kan plantera gräs av fin kvalitet för hjortarna att äta, och det finns redan en bäck med friskt vatten som rinner genom parken. Även om vi inte kan rädda hjortarna från att bli jagade kan vi åtminstone själva slippa att driva fram dem varje dag.”
När solen hade gått ned hade alla bybor och stadsinvånare fått nys om den lilla flickans plan. Tidigt nästa morgon gick alla ut i skogen för att hämta hjortarna, både kvinnor och män och de barn som var stora nog att gå, alla var beväpnade med påkar och mångahanda vapen. De formade en cirkel som var en halvmil bred för att kunna fånga in alla hjortar. På så vis omringade de skogarna där hjortkungen Banyan och Gren levde med sina hjordar.
Så fort de fick syn på hjortarna började de slå med sina påkar på träden och buskarna och stampa i marken tills de drivit fram hjortarna i det öppna. Sedan skramlade de med sina svärd och spjut och pilbågar, och viftade med armarna och gjorde så mycket oväsen att de lyckades driva in hjortarna i lustgården. Sedan stängde de trädgårdsgrindarna.
Just som de höga grindarna stängdes anlände kungen till lustgården. ”Ers Majestät,” sa den lilla flickan och gjorde en djup hovnigning, ”nu behöver ni inte längre rida genom skogen för att leta efter hjortar till ert matbord. Vi har drivit in en stor hjord till Ers Majestäts trädgård där ni lätt kan jaga dem när helst ni behagar, utan att besvära någon annan.” Kungen tittade med häpnad på den unga flickan, sedan log han sakta. ”Det har du gjort bra,” sa han. Och utan ett ögonblicks tvekan gick kungen in i lustgården med sina följeslagare, med pilen redo i sin båge.
Bland hjortarna såg han något som först såg ut som fläckar av solljus. När han tittade närmare kunde han skönja två stora gyllene hjortar, hjortkungen Banyan och hjorten Gren som rörde sig runt i flocken. Aldrig förut hade han sett några varelser med en sådan majestätisk skönhet. ”Från och med idag,” kommenderade han, ”får ingen skada dessa magnifika gyllene hjortar, det straffas med döden.”
Med detta sagt siktade han på en skygg hind som stod i närheten. Innan hinden kunde fly träffade kungens pil henne i sidan, där den trängde djupt in mellan två revben. Chockad, men inte dödligt skadad, stapplade hinden in i buskarna och kollapsade av den stora smärtan. Kungens andra pil fällde en bock som drogs iväg till kungens kök.
Ibland brukade kungen gå ut i lustgården och skjuta en hjort, ibland gick hans kock ut i stället. Allt eftersom veckorna gick blev många hjortar skadade och dog i svår smärta. Till slut kallade hjortkungen Banyan samman alla hjortarna och sa: ”Vänner, vi vet att vi inte kan komma undan döden, men låt oss inte fortsätta att pinas av sår i onödan. Vi kan turas om att gå fram till huggkubben, den ena dagen går en från min hjord, nästa dag går en från Grens hjord. På så vis slipper vi plågas av att bli skadeskjutna och lemlästade.”
Hjortarna gick med på denna plan. Varje dag turades de om att gå till lustgårdens grind och lägga sitt huvud mot huggkubben och vänta på att slaget skulle falla.
En dag föll lotten på en havande hind från hjorten Grens flock. Rädd om sin ofödda kalvs liv gick hinden fram till hjortledaren Gren och bad att hon skulle få vänta med sin tur tills hennes kalv hade blivit född.
Även om hjortledaren Gren tyckte synd om hinden, sa han: ”Det är din tur nu, och du måste gå. Om vi hoppar över dig nu kommer alla de andra hjortarna också hitta på någon orsak för att slippa undan.”
Förtvivlad gick hinden till hjortkungen Banyan och sa: ”Ers majestät, det är min tur att offras idag. Jag skulle villigt gå, precis som alla de andra har gjort, men jag är havande. Var snäll och låt mig vänta tills min kalv har blivit född.”
”Var inte orolig, lilla moder, den lilles liv ska räddas,” svarade hjortkungen Banyan mjukt. ”Gå och vila i trädgården nu. Jag ska se till att du hoppas över idag.”
Så fort hinden gått sin väg gick hjortkungen Banyan stillsamt ner till avrättningsplatsen vid grinden och la sitt huvud på huggkubben. Några minuter senare dök kungens kock upp med en kniv i handen. När han fick syn på den ståtliga gyllene hjorten som var redo att offra sitt liv, utropade han bestört: ”Jag vågar inte döda den gyllene hjorten som kungen befallt oss att inte röra! Det här måste kungen genast få veta!”
Kungen av Benares, som inte visste vad han skulle tro om kockens redogörelse, steg upp i sin kungliga vagn och for iväg till lustgården tillsammans med ett stort följe. Kungens hjärta höll nästan på att stanna när han fick syn på den ståtliga gyllene hjorten, redo att offra sitt liv på huggkubben. ”Min vän, kung av hjortarna, jag lovade dig ett liv i säkerhet, utom fara. Hur kommer det sig då, att du nu ligger här på huggkubben, redo att offra ditt liv?”
”Ers majestät, en stor och dräktig hind bad att hennes liv skulle skonas tills hennes kalv blivit född. Även om jag inte kan ge hennes öde vidare till någon annan, kan jag ge det till mig själv.”
”Gyllene varelse,”sa kungen, ”aldrig förut har jag sett någon så fylld av medkänsla som du, varken bland människor eller djur. Min uppskattning känner inga gränser. Stig upp! Jag skonar både ditt liv och hennes!”
Hjortkungen Banyan reste sig sakta och från hans varma hjärta strålade medkänslan ut i alla riktningar. ”O, du människornas kung, även om två har blivit skonade, vad ska alla de andra göra?” frågade han milt och ödmjukt.
”Jag skonar även deras liv, Du Ädle”, sa kungen.
”Ers majestät, endast hjortarna i lustgården kommer då att vara i trygghet. Vad ska alla de andra hjortarna göra?”
”Deras liv ska jag också skona”, svarade kungen.
”Ers majestät, hjortarna kommer alltså att vara utom fara, men vad ska resten av de fyrfota djuren göra”?
”Deras liv ska jag också skona”, genmälde kungen.
”Ers majestät, de fyrfota djuren kommer därmed att vara skonade, men vad ska fåglarna göra?”
”Jag ska skona alla deras liv”, sa kungen och kände hur hans hjärta rördes av medkänsla.
”Ers majestät”, fåglarna kommer då att vara räddade, men vad ska fiskarna i de stora vattnen göra?”
"Store Lärare, fiskarna ska också skonas och alla andra varelsers liv, på land, i havet och himlen, de ska också fredas, från och med denna dag och framåt.”
Efter att ha hjälpt kungen av Benares att förstå vad medkänsla är sa hjortkungen Banyan: ”Regera godhjärtat och vist, store ledare. Ingjut frid och harmoni i alla dina undersåtar – män kvinnor och barn, djuren på land, i havet och i skyn. På så vis kommer du, när du dör, att få himmelsk välsignelse.
Med den behagfulla elegans och förtrollande skönhet som utmärker en upplyst varelse undervisade hjorten Banyan kungen om medkänslans innebörd. Han stannade några dagar till och undervisade kungen, sedan var han och hans hjord fria att ännu en gång passera grindarna in i skogen.
Några veckor senare födde hinden en liten kalv som var lika ljus som en lotusknopp som just börjat öppna sig. När hon märkte att hennes lille son valde att leka med Grens hjortar sade hon till honom: ”Mitt barn, skaffa dig också vänner från kung Banyans hjord, deras sällskap kan bara bringa dig lycka.” Och för att inspirera honom sjöng hon denna sång:
Hedra hjortarna i kung Banyans flock,
Låt dem bli dina vänner kära.
Han var ju villig att dö för oss. Och –
den kärleken är för alltid nära.
Kung Banyans arbete var emellertid långt ifrån klart. Efter att ha blivit lovade att få leva ifred vande sig hjortarna att äta av böndernas grödor. Bönderna vågade inte slå eller jaga bort dem eftersom de kom ihåg kungörelsen att djuren inte fick skadas. Därför samlades bönderna i kungen av Benares slottsgård och lade fram situationen för honom.
”När hjorten Banyan offrade sitt liv lärde han mig en stor läxa”, sa kungen av Benares. ”I gengäld gav jag löften som jag måste hålla till varje pris. Inte en enda person i mitt rike får skada hjortarna. Gå nu!”
När hjortkungen Banyan fick höra dessa nyheter kallade han samman sin hjord och sa: ”Ni får inte äta av böndernas grödor. Vi har tillräckligt att äta i skogen och på de vilda ängarna.” Hjortarna gick med på att lämna böndernas åkrar ifred, från och med den dagen och framåt.
Efter att hjortkungen Banyan talat till hjortarna sände han ett meddelande till bönderna som lydde: ”Från och med nu behöver ingen bonde hägna in sin åker, endast markera gränsen med uppknutna löv.”
På så vis, har det sagts, kom landets sed till; att markera åkrarnas gränser med uppknutna löv. Aldrig blev det känt att en hjort gick in på en åker som var markerad på detta vis. För så hade den store läraren, hjortkungen Banyan, instruerat dem för länge sedan.
Översättning från engelska: Susanne Ställborn
Bilder: Annie och Clara Ternström
Artikeln är tidigare publicerad i NORBU, Svensk-tibetanska Skol- och Kulturföreningens medlemstidning. Medlemmar får tidningen i brevlådan. Du kan stödja föreningen genom att bli medlem.
