Vi vaknade tidigt den 14e december 2016, åt frukost och tog en taxi till Cancun International 

Airport i Mexico för att flyga till Havanna på Kuba. Det var vår första resa till den lilla ön 

Kuba, ett land med många goda och fina människor som fortfarande är avskilda från resten 

av världen precis som tibetanerna i Tibet.

Jag lämnade Havanna den 5e januari och föreställde mig hur Lhasa var i det förflutna hur 

staden tonar fram i nuet. Jag kände mig som i en tidsmaskin eller som om jag färdades i 

någon skymningszon. Just nu kan jag föreställa mig att jag sitter ensam i Central Park i 

Havanna och att jag framför mig ser en replik av Capitol Hill i Washington D.C. i USA. Den 

här platsen vimlade av turister med folk som körde omkring i gamla amerikanare från 50- 

och 60-talen i olika färger.

Jag kände att jag var i en annan dimension där jag satt omgiven av en massa främlingar. Jag 

kunde knappast kommunicera med dem så jag frågade mig själv om jag var i någon sorts 

bardotillvaro, en efterdöden-upplevelse. Jag försökte kommunicera med de kubaner som satt 

närmast. Trots språkbarriären och andra olikheter till att börja med log vi mot varandra och 

sedan gestikulerade vi och gjorde konstiga ljud. På min högra sida iakttog jag en ung 

utländsk kvinna som pratade med en fattig kubanska. Jag tänkte för mig själv att kunskap är 

nyckeln till att främja vänskap och se andra möjligheter. Där jag satt i Central Park mötte jag 

många av alla de turistgrupper som kom från olika länder som Amerika, Kanada, Australien, 

Sverige, Israel, Japan, Kina, Taiwan, Indien och Schweiz. 

Jag mötte också många kubaner som gick och mumlade och pratade för sig själva. Jag 

låtsades att jag var en av dem men fick ingen reaktion från dem alls. Jag agerade som om jag 

var en av dem, mumlade och reciterade de få ord på deras språk som jag uppfattade. Sedan 

reciterade jag ”Om mani padme hung” högt och plötsligt reagerade de. De mumlade en 

massa främmande ord och vi var med ens lierade där vi sjöng tillsam

mans och bars iväg i en annan dimension.

Det var omöjligt att ha en normal förbindelse med människor p. g. a deras mentala tillstånd, 

de var som i ett vakuum eller i en mentalt störd värld. Allt händer i Central Park. Både goda 

och dåliga affärer görs upp, som att hyra gamla bilar från 50 - 60-talen eller hästvagnar och 

skumraskaffärer i det fördolda.

Livet i Havanna är inte alls lätt för vanliga kubaner, men de gör sitt bästa. Jag träffade många 

intressanta personer där, unga kubaner som drömde om att fly och bo i Kanada och USA. De 

äldre har inga drömmar, deras hopp står till de unga, att de ska få utbildning och ett bättre liv. 

På kvällarna vid den vackra kusten kunde jag möta folk som talade illa om Castro och hans 

regering.

Det tidiga 60-talet kännetecknades av en rad subversiva topphemliga försök av USA att störta 

den kubanska regeringen. Den misslyckade invasionen i Grisbukten av CIA-tränade 

exilkubaner följdes av Operation Moongoose, en årslång serie förberedelser att mörda Castro. 

Mellan 1961 och 1963 gjordes åtminstone fem försök att skada, döda eller förödmjuka den 

kubanska ledaren. Man använde alla medel, från exploderande snäckor till skor överpudrade 

med kemikalier för att få hans skägg att falla av. De smarta planerna fungerade aldrig och de 

kubanska soldaterna krigade på, argare än någonsin på USA. 

Runt samma tid skickade Dalai Lama 20 tibetanska pojkar, inklusive mig, till Danmark för 

att studera. Vi var alla mellan 15 och 18 år och lärde oss en massa nya saker om Danmark 

och världens historia och geografi. Vi var alla unga och barnsliga och njöt av allt omkring 

oss. Vi studerade, spelade fotboll, cyklade och jagade danska flickor. Vi levde som andra 

ungdomar och bekymrade oss inte om någonting, vi fick ju allt vi behövde i skolan. Medan vi 

var i Danmark hörde vi från våra lärare och andra att något hemskt skulle kunna drabba oss 

alla. Det hade att göra med den ryska och amerikanska tvisten rörande Kuba och att det 

kunde drabba hela världen. T o m ett tredje världskrig skulle kunna bli följden av den här 

frågan. Jag minns att vi blev dödsförskräckta och oroade oss för krig både dag och natt.

Så här var det: På morgonen den 15e oktober 1961 fann amerikanska spionplan bevis för att 

Sovjetunionen byggde missilbaser på Kuba. President Kennedy var fortfarande i pyjamas när 

han följande morgon hörde om hotet. De följande tolv dagarna var USA och Sovjet 

involverade i förhandlingar som stod och stampade medan världen höll andan. Till slut 

nåddes en överenskommelse mellan Chrusjtjov och Kennedy. Sovjet skulle avveckla sina 

vapen på Kuba i utbyte mot en amerikansk överenskommelse att aldrig invadera Kuba utan 

direkt provokation. Dessutom skulle USA i hemlighet avveckla alla robotar i Turkiet och 

Italien som var riktade mot Sovjet. De sovjetiska missilerna var borta inom sex månader, 

medan det tog längre tid för USA att förlåta Sovjet för att ha tillåtit placering av missiler så 

nära Amerikas kust.

Av de här skälen och tack vare president Obama bestämde jag mig för att besöka Kuba 

tillsammans med min fru och se hur det var efter revolutionen och studera landet och folket. 

Jag var förundrad över hur detta lilla land slogs för vad de trodde på och att de stod emot två 

supermakter, Ryssland och USA. Till slut kunde de befria sig från båda länderna, och nu är 

Kuba medlem i FN. Vad är det för fel på den tibetanska kampen? Är vi för passiva eller lata? 

Eller är vi bara så dumma att vi avstår från våra rättigheter? Jag överlämnar dessa frågor till 

våra ledare i Dharamsala och jag hoppas att de vet svaret.

Vi besökte många städer i Kuba, stannade vid El Casa-homes, som är en samling bed-and- 

breakfastställen som drivs av privatpersoner, och vi umgicks med kubanerna. Det var 

intressant att mötas ansikte mot ansikte i stället för att stanna på det regeringsdrivna hotellet. 

När man möts personligen kommer man närmare varandra och kan uttrycka vad man känner 

och dela varandras drömmar. De flesta av taxiförarna och El Casa-ägarna har god utbildning 

och är bra människor, men arbetslösheten är stor. Om de hittar statliga jobb är lönerna så låga 

att de inte går att överleva på. Därför är de flesta med utbildning egna företagare. 

En fördel är att de har fri sjukvård och att utbildningen bekostas av staten. Men man har 

varken yttrandefrihet eller fri rörlighet. Merparten av de kubaner jag mötte törstade efter att 

se världen, att kunna möta och tala fritt med andra människor. Om man gör en jämförelse 

med tibetanerna i Tibet har kubanerna större möjligheter, men för båda folken gäller att de 

inte kan utveckla sig intellektuellt eller kämpa för sina rättigheter. Jag hoppas att kubanerna 

och deras ledare ska upptäcka att frihet är det viktigaste när vi nu har en så fantastisk värld att 

leva i. 

Kuba är idag öppet för resten av världen, tack vare de nya ledarna och president Barack 

Obamas initiativ till en meningsfull dialog mellan de två länderna. Som resultat kan man ha 

nära relationer och hjälpa varandra, medan när det gäller Tibet så är det landet helt stängt och 

isolerat från resten av världen. Tibet är världens största fängelse, ändå är det ingen som 

agerar för att befria de tibetaner som bor i Tibet. Den som inte ställer upp på att befria 

tibetanerna, den stöttar kinesiska regeringens taktik. Jag inser att de flesta inte förstår 

situationen på världens tak, Tibet, p g a den ofantliga  ekonomiska pressen från Kina globalt. 

Resten av världen bländas av deras makt, och glömmer mänskliga rättigheter i Tibet. 

Till sist önskar jag att Kina och Tibet snabbt kan komma fram till en lösning och finna en 

utväg för den kinesisk-tibetanska frågan som man har gjort i Kuba så att båda sidor blir 

nöjda. När Kuba och USA kan göra det, varför kan inte Kina och Tibet ta lärdom?


Soenam Jamyangling

Foto: Anne-Sofie Ekelund Jamyangling