Precis hemkommen från Tibet är det svårt att skriva en text om resan utan att låta nyreligiös. Just nu vill jag inget hellre än att åka tillbaka till detta land där jag känner mig som hemma. Men det är ett ambivalent förhållande.

 Bilder susar förbi utanför fönsterrutan där jag sitter i en ömsom väldigt guppande, ömsom väldigt lutade buss.

Ett magnifikt landskap breder ut sig med klara vatten och starka färger omringat av majestätiska berg som letar

sig fram bland molnen. Barn dyker upp från ingenstans frenetiskt vinkande till de förbipasserande, som helst av

allt skulle vi ja gå av för att få känna upplevelserna i stället för att se på dom.

Så är vi äntligen framme och huller om buller forsar vi ut från bussen som bubblorna ur en nyöppnad flaska

champagne. Ut i den friska men tunna luften som rymmer så mycket lukter. En skara barn står en bit bort nyfiket

tittande på de nyanlända främlingarna, men än så länge lite för blyga för att våga sig fram.

Campingplatsen är redan iordninggjord; sex blåa tält och ett rött står uppsatta i en ring, utanför ringen står ett

större vitt tält som figurerar som matsal. Eftersom bussen hela tiden stannar på vägen för att vi ska besöka

kloster, fotografera eller undersöka skolor så har vi också med oss en lastbil som hela tiden åker i förväg. I

lastbilen åker, förutom chauffören, vår kock och hans assistent och det är de som gör i ordning campingplatsen

tills dess att vi kommer dit. 1 bussen har vi med oss ännu en chaufför samt en guide som även får agera som tolk

Alla dessa fem är tibetaner vilket är tur för då kan vi, när vi är ute och campar, prata om sånt som man måste

vara försiktig att prata om i de större städerna.


Solen lyser starkt rakt uppifrån så det finns ingen skugga någonstans. Jag går till mitt tält, det lilla röda, och

slänger mig på madrassen, trött efter dagens utflykter. Med oss i bussen hade vi haft tre nunnor som vi skulle

släppa av vid deras kloster Chölung som vi även tänkte passa på att besöka. En utav nunnorna hade blivit åksjuk

på bussresan men när vi väl var framme märktes dock inget av det; klostret låg uppe bland bergen så det var

minst en timmes promenad upp, men vår åksjuka vän sprang upp som en bergsget. Dock tättföljd utav mig och

Claes eftersom han och jag, till skillnad från andra, inte kände av några större höjdproblem och därmed kunde

hålla en relativt hög fart Nunnan blev så glad och imponerad av sällskapet upp att hon bjöd in oss till sig för att

bjuda på iskall jakyoghurt och smörte det vill säga det bästa hon hade. För våra hungriga magar så smakade

det helt underbart. Så satt vi där i bergen och umgicks trots bristande kommunikationsmöjligheter. När de andra

kom upp så tittade vi oss omkring i klostret, blev bjuda på ännu fler godsaker och fick N? var sin khata (en, oftast

vit, sjal) innan det var dags för oss att gå, vi skulle vidare till nästa kloster. Precis när vi skulle gå kände jag ett

hårt slag i ryggen. Det var den lilla bergsgeten, den åksjuka nunnan som hade daskat till mig. Så jag frågade

Torbjörn, en av reseledarna, varför hon gjort så och han sa att det är ett sätt att visa att man accepterar en, att

man tycker någon är helt OK. Jaha, tänkte jag, samtidigt som jag sprang fram till min klätterkompis och

daskade till henne i ryggen innan jag försvann nerför berget. Ner till vår stackars väntande busschaufför, som

var redo att köra oss vidare till nästa kloster...

Nej, tältet går inte att vara i, det blir som en bastu härinne. Jag öppnar mitt tält för att genast mötas av tre, fyra ansikten med sprudlande och nyfikna ögon. Nu har blygheten lagt sig och barnen kryllar runt campingplatsen som en svärm bin vid en honungsburk. Lena, Claes och Lotta ska gå tillloden och bada och jag fö jer med eftersom det skulle vara skönt att svalka av sig och tvätta bort två dagars intorkad svett. Stället där man kan bada ligger en bit bort så på vägen hinner man bli ännu varmare vilket gör att det kalla vattnet känns som en skänk från ovan när vi väl hoppar i. Annat var det i Tetrum, ännu ett nunnekloster, där det fanns varma källor som vi badade i  där var vattnet hett, hett och bubblor sökte sig upp mot ytan som i en bubbelpool. Här forsade vattnet snarare fram i ett svalkande gemak. Medan vi gör oss i ordning för att gå, framför en liten publik av nyfikna tonårspojkar, mulnar det till vår lycka på och molnen skymmer den gassande solen.

 När vi kommer tillbaka så är de andra på väg till hantverksskolan. För att komma dit måste vi gå genom byn som utifrån sett ser väldigt dyster ut, allt man ser är de gråa husfasaderna med stora komockor som ligger och soltorkar på taket för att sedan användas som bränsle. Men man ska inte låta sig luras av dessa fasader för när man kommer in i husen så sprudlar det av färger i ombonade hem som omges av lukten från jaksmör. Hantverksskolan ser inte heller mycket ut pr världen men det är den. Skolan har en viktigt roll i sin uppgift att föra vidare den tibetanska hantverkstraditionen till kommande generationer. När vi kommer dit sitter ungdomarna i små mörka rum med hukande ryggar och snidar vackra mönster i trä, målar tangkas eller syr upp diverse textilier i typisk tibetansk stil. I ett av rummen målas väggarna med dekorationer av heliga palats och kloster runtom i Tibet och av religiösa symboler och historier. I ett hörn målas också en bild av alla dom som på ett eller annat sätt är delaktiga i skolan. Bland andra så finns deras sponsor med och det är ingen mindre än Guggenheim. Som de köpglada turister vi är får vi äran att vara de första kunderna som skolan har haft. Själv så är jag kanske inte så köpglad i vanliga fall, men här så faller jag direkt för en tangka, en tibetansk religiös målning. Den som snart är min föreställer en vit tara vilken är en kvinnlig gudom som står för medlidandeoch generositet. Hon är lätt att känna igen eftersom hon har sju ögon; tre i ansiktet, ett i vardera handfata och ett i vardera fotsula. Annars kan det vara svårt att se vem som är vem av alla olika buddhor, bodhisattvas och beskyddare som finns i otal i den tibetanska buddismen. Medan jag väntar på att de andra ska bli klara så står jag och tittar på utsikten. Hantverksskolan ligger en bit upp i bergen så det är en vacker utsikt över byn, Katselskolan och vår lilla campingplats allt omringat av de höga bergen och de forsande floddeltorna. På många sätt är det nog vår omgivning som gör oss till de människor vi är eller blir. Jag har bara varit här någon vecka och redan känner jag hur denna omgivning påverkar mig, samtidigt som landskapet får en att känna sig liten i sammanhanget så gör det att man känner sig stor inombords. Och det är också den uppfattningen jag har av de tibetaner som jag möter; de har båda fötterna på jorden, gör sig inte till mer än vad de är och definitivt inte till mer än andra. Samtidigt så har de en så enormt stor inre styrka och medvetenhet och jag tror att det är därför som dom själsligt har kunnat stå emot det kinesiska intrånget och all propaganda i dess spår.

Någon knackar mig på ryggen där jag står och drömmer. Dags att gå tillbaka till campingen och äta middag. All vår mat tillagas på lastbilsflaket för att sedan serveras i det vita tältet där det alltid är några barn som sticker in sina huvuden under tältduken. När det börjar skymma så kommer några från byn med ved så att vi ska kunna tända en brasa vilket vi gör samtidigt som barnen börjar strömma till. Lågorna börjar söka sig mot den mulna himlen medan bergen står som siluetter i bakgrunden. Små trevande händer letar efter mina och tillsammans går vi och sätter oss vid brasan där det har samlats till en stor ring som med säkra röster har börjat sjunga traditionella tibetanska sånger. Några hundar har vaknat till liv efter dagens hetta och stämmer skällande med i kören en bit bort. På natten händer det att man vaknar av att två rivaliserande hundgäng bråkar med varann i vad som låter alldeles utanför ens tält. Barnen har lagt sina huvuden i mitt knä och håller på att somna så det är nog dags för dom att gå hem och sova även om de inte vill och det vill helst inte jag heller men kvällen börjar bli kylig och mörk.

 I Tibet kan man känna sig avslappnad, fri från den kapitalistiska och materiella stressen och utseendefixeringens bojor. Kraven som man har på sig själv sätts i perspektiv och framförallt förstår man vidden av en personlig, själslig utveckling för sitt eget välmående och för att kunna visa äkta medmänsklighet gentemot andra. Vad är viktigast att uppnå; materiell rikedom eller själslig lycka? Många tror nog att det förstnämnda föder det andra, men jag tror att har man det andra så behöver man inte det första.

 Till slut är vi bara ett fåtal kvar och eftersom det blivit kallt ute så går vi in i bussen. Där sitter han ensam på ett av sätena så jag sätter mig bredvid. Hans blyghet gör honom lite nervös men när han förstår att jag är lika blyg som han börjar han slappna av, vi sitter tätt intill och värmer varandra. Det är kväll i Tibet, i Katsel, mörkret har fallit och kvar av brasan är bara glödande kol. Det var länge sen sist, men nu känner jag mig lycklig och om det finns en evighet så hoppas jag att den är av den känslan. För där vill jag vara. Och i väntån pålen så vill jag helst av allt vara t Tibet.

Av Caroline Skarander sommaren 2001

Artikeln är tidigare publicerad i NORBU, Svensk-tibetanska Skol- och Kulturföreningens medlemstidning. Medlemmar får tidningen i brevlådan. Du kan stödja föreningen genom att bli medlem.