Sagan om apan och ärtorna

Det var en gång en man som var berömd för sin vishet. Han var kungen av Benares högste rådman 

och pålitlige vän och gav kungen råd i både andliga och politiska frågor.  En dag, efter många år av 

fred, bröt en strid ut bland trupperna som vaktade gränserna, och lojala soldater sände ett brev till 

kungen och bad om hjälp att slå ned upproret. 

Men det var långt till gränsen. Vägarna slingrade sig runt branta bergstup och färden dit var riskfylld 

även i vackert väder. Monsuntiden hade redan börjat. Mörka moln svepte fram i skyn, regnet föll i 

strida strömmar, och vinden hade drivit bort både djur och människor under skydd. Vägarna var lösa 

och leriga och det var risk för jordskred i bergssluttningarna. Men kungen beslutade sig ändå för att ge 

sig iväg till gränsen för att sätta stopp för upproret. Han samlade sin armé och gav sig iväg.

På slutet av första dagens marsch, satte trupperna upp sitt läger i en av kungens parker. När kungen 

slagit sig ner för att vila, steg rådmannen fram inför honom, redo att bistå honom på alla tänkbara sätt. 

I samma stund hällde en tjänare upp ångkokta ärtor i ett tråg till hästarna för att äta. En av aporna som 

bodde i parken såg detta, hoppade ner från ett träd ovanifrån, proppade munnen och händerna fulla 

med ärtor och hoppade sedan upp i trädet igen. Där satte han sig och började äta.

När han åt, föll en ärta ned på marken från hans hand. Apan släppte alla ärtorna som han hade i 

händerna för att hämta den som han tappat. Han klättrade ner från trädet för att leta efter den förlorade 

ärtan. Han letade överallt runtomkring trädet, men kunde inte hitta den. Då klättrade han upp i sitt träd 

igen och satt där stilla och såg dyster ut, precis som någon som just förlorat en massa pengar.

Kungen som observerat vad apan hade gjort, påpekade detta för rådmannen.” Min vän, vad tänker du 

om det?” frågade han.

Rådmannen svarade, ”Ers Majestät, det är vad dårar utan förstånd brukar göra, de spenderar en dollar 

för att få en penny”, därefter läste han en vers:


  I parken ibland träden,

 en dåraktig apa bor

Proppfulla var hans händer, 

av ärtorna han tog

Han förlorade dem alla, 

för att hämta en han sett falla

Ers Majestät, ingen vishet har jag sett 

i hur han sig betett

Rådmannen gick fram till kungen, vände sig åter till honom och läste sedan ännu en vers:

O mäktige konung, 

Sådana som apan vi också är, 

så är alla som girigheten när 

Förlorar allt eller mycket,

 för att hålla kvar ett litet stycke

Då han hörde det, tänkte kungen på sitt kungadöme som var rikt på spannmål och juveler och på sitt 

folk som han lämnat oskyddat. Plötsligt förstod han det dåraktiga i att ge sig ut på en farofylld resa 

bara för att vidmakthålla kontrollen av ett litet gränssamhälle. Fast besluten att inte göra samma 

misstag som apan, vände han helt om och utan att förlora en sekund, for han raka vägen tillbaka till 

Benares.

Rebellerna, som hade fått höra att kungen lämnat huvudstaden för att kuva sina fiender, hade skingrats 

och försvunnit från gränsen, i fruktan för kungens vrede. 

Således kunde kungen, nu medveten om vad som var viktigast, skydda hela sitt rike. Därefter regerade 

han med större vishet, och mindes alltid läxan som den glupska apan hade lärt honom.

Översättning från engelska: Susanne Ställborn

Den bruna apan målade Diamanda Ställborn

Alma Hamberg ritade den andra apan

Artikeln är tidigare publicerad i NORBU, Svensk-tibetanska Skol- och Kulturföreningens medlemstidning. Medlemmar får tidningen i brevlådan. Du kan stödja föreningen genom att bli medlem.